Ödmjukhet inför historien...

Vattnet kom till kranarna på söndagen efter ytterligare några timmars arbete. Det har varit ett tufft varenda dag sedan det hände...Men nu äntligen har vi klarat det.. Min man är helt otrolig. Vilket lugn, vilken kunskap och vilken vilja han har. Jag är både stolt och lycklig som har honom! Vatten ja. Nu i modern tid tar vi det så för givet att det "bara ska finnas" i våra kranar, och dessutom i obegränsad mängd. Det kan jag säga, att när vi kämpat i de här dagarna för att få tillbaka vårt vatten, och det sedan plötsligt bara fanns där igen. Då fylldes jag först av en enorm lyckokänsla. Obeskrivligt lycklig. Vi har fått vatten!!! När jag sedan reflekterade kom ödmjukheten. Det måste ha varit ett enormt arbete att få vatten för de som bodde här på vår gård förr i tiden. Först kunna välja rätt plats, gräva för hand många många meter i otroligt stenig mark. Dessutom stensätta brunnen på ett hållbart sätt. Tänk om dom visste att deras välgrävda och på insidan, fantastiskt vackra stensatta brunn fortfarande efter SÅ många år kan försörja en familj med vatten. I modern tid. Tack... Tack... Vi lovar vara rädd om både brunn och vatten.